Ordförandens spalt

BRA BIN

Hur får man bra bin?

Drottningen är i normalfallet mor till alla bina i bisamhället. Strax efter svärmning eller drottningbyte gäller detta inte, men bidrottningen lever flera år medan arbetsbina på sommaren bara cirka sex veckor. Biodlaren kan således styra hela bisamhället genom att köpa eller odla bra drottningar.

Vad är bra bin?

Ett ”naturligt” bi lever utan påverkan av människan. Naturen har en enda målsättning nämligen överlevnad. I Sverige finna inga ”naturliga” bin av arten Honungsbin (Apis Mellifera). Vårt klimat ger inte förutsättningar för bin att klara sig helt utan hjälp från människan. Förvildade bisvärmar kan i gynnsamma fall klara sig något eller några år, men i längden går det inte. Historiskt har Sverige (närmast efter senaste istiden) haft ett varmare klimat. Troligt är att arten Apis Mellifera vandrade in i landet på den tiden.

Biodlaren ställer helt andra krav på bisamhället jämfört med naturens enda (överlevnad) till exempel:

  1. Friska bin som klarar vintern
  2. Lättskötta bin
  3. Honungsskörd
  4. Pollinering av vilda och odlade växter

Hur hittar man sådana bin?

Före ångmaskinens tid färdades människan till fots, med häst eller med åror och segel över vatten. Bina kan ju flyga, men hindrades då som nu av höga berg eller stora vatten. Transporter var dyra på den tiden. Människan flyttade inte bin, och det uppstod ”geografiska raser” av honungsbin. Av dessa raser har följande fått störst betydelse:

Apis Mellifera Mellifica (Nordiska biet, även kallat ”mörka” biet)

Apis Mellifera Ligustica (från Ligurien, även kallat ”gula” eller ”italienska” biet)

Apis Mellifera Carnica (”Krainer”, anses numera vara en variant av Ligustica)

Av de ursprungliga geografiska raserna finns ingenting bevarat i ren form. Allt är uppblandat. Det vanligaste honungsbiet i Sverige kallas Buckfastbi. Detta är ingen ras i ursprunglig bemärkelse.

Rasgrupper

I Sverige finns avelsföreningar för Buckfastbin, Nordiska, Ligustica respektive Carnicabin. De olika avelsföreningarna har helt olika målsättningar. Buckfastgruppen är helt inriktad på bisamhällets egenskaper. De övriga grupperna har en strävan att ur de blandrasbin som finns i dag försöka återskapa bin som liknar de bin som fanns i de geografiska områdena. Rastypiskt anses då vara:

Kulören (gula färgband) speciellt på biets bakkropp.

Vingarnas utseende (exempelvis ”vingindex”)

En korsning mellan ett ”gult” bi och ett ”nordiskt” bi ger normalt en avkomma med gula band på bakkroppen. Detta innebär att ett bi med gula band i verkligheten ofta är ett blandrasbi. Det finns inga undersökningar som tyder på att vingindex har något samband med goda egenskaper som är intressanta för biodlaren. Däremot är det möjligt att vingindex kan användas för att bedöma hur pass nära släkt olika bin kan vara inbördes.

Buckfastbiet

Vid klostret Buckfast Abbey i England var munken Broder Adam (född Karl Kerle) verksam från tidig ålder fram till sin död. Han uppfann Buckfastbiet. Broder Adam korsade ett bi från Ligurien med bin från England, som således var ett nordiskt bi. Broder Adam ställde upp följande avelsmål:

  1. Fruktsamhet (dvs. bisamhällen med många bin)
  2. Motståndskraft mot bisjukdomar
  3. Inga svärmar
  4. God honungsskörd

I Sverige har Föreningen Svensk Buckfastavel lagt till ett femte avelsmål

5. Fredliga bin

Selektion

Vid klostret fanns cirka 300 bisamhällen uppställda i ett stort antal bigårdar. Broder Adam odlade varje år ett antal testserier som bestod av vardera 30 drottningar. Drottningarna i en testserie var systrar eftersom de odlats från samma moder. Alla testseriedrottningarna parades vid en isolerad parningsstation där alla drönargivande bisamhällen hade bidrottningar som var systrar, men givetvis efter en annan drottning. Bin är mycket känsliga för inavel.

Broder Adam var inte intresserad av vingindex. Hans metod var selektion (urval) helt grundad på avelsmålen. Den bästa drottningen i den bästa testserien fick gå vidare i aveln. Bin som svärmade, blev sjuka eller gav svaga samhällen försvann således direkt ur aveln. – Drönare föds ur obefruktade ägg. När drottningarna i de drönargivande samhällena är systrar får således alla drottningar vid parningsplatsen samma genetiska drönararv. Detta är nödvändigt om man vill ha en snabb selektion. Det är också en nödvändighet om man vill ställa upp stamtavlor. Stamtavlor användes framför allt för att undvika inavel.

Hur köper eller odlar man bra bidrottningar?

Buckfastbin är selekterade på bra egenskaper. Vingindex användes inte. En buckfastdrottning kan vara:

  1. Fulltestad (dvs. nr. 1 i testserie)
  2. Stationsparad (stamtavla i tre led bakåt)
  3. Friparad (F1) dvs. moder stationsparad men friparad t.ex.i renparningsområde

OBS! Friparad drottning efter F1-moder (F2) får INTE kallas Buckfastdrottning. Vid friparning i senare led (F3 osv.) blir det ”traktens blandning”…

Man bör vara skeptisk mot hemmagjorda kvalitetsbeteckningar till exempel ”i grunden buckfast” och liknande. Reglerna ovan är fastställda av Föreningen Svensk Buckfastavel, och Buckfast har blivit ett kvalitetsbegrepp. Själva ordet är dock inte inregistrerat. Kontrollera innan Du köper om säljaren deltar i avelsarbetet med buckfastbin.

Är en F2-drottning oduglig?

Drottningar av typen F2 kan vara bra – eller också odugliga. Det är rena lotteriet. ”Utklyvning” kallas det på avelsspråk. F3-drottningar liksom ”traktens blandning” i övrigt blir oftast nitlotter. Bra drottningar är något dyrare i inköp av naturliga skäl. Om Du vill komma billigt undan:

  1. Köp larver på Larvdagen och odla själv
  2. Köp oparade drottningar av god kvalitet och para på rasparningsplats eller parningsstation

Att köpa drottningar, larver eller bisamhällen är en förtroendesak. Det är också viktigt att köpa bin som passar in i trakten. Renparningsområde för Buckfastbin finns endast i Mölnlycke-Benareby i Härryda kommun. I trakter där det finns inslag av Nordiska bin kan bina bli mycket ilskna. Även biodlande grannar i sådana områden kan vara fientligt inställda. Gula bin liknar till utseendet buckfastbin, så det krävs goda kunskaper hos betraktaren för att se skillnaden. Carnicabin är mycket svårskötta på grund av sin svärmlust.

Ständigt avelsarbete

Avelsarbete måste pågå ständigt. Nya testserier måste ställas upp, varje år. Risken för inavel är påtaglig, och man måste ständigt söka efter bin som inte är nära släkt med de man redan har. Stamtavlor är således ett viktigt hjälpmedel. Vid parningsstationer behöver man ha ett tillräckligt stort antal drönargivande samhällen så att man inte utarmar buckfaststammen. Det behövs ett stort antal testserier i Sverige. Stationsparade drottningar är givetvis inte i första hand avsedda för produktionssamhällen. De är främst avsedda för testserier. F1-drottningar måste produceras i stort antal, vilket kräver att det finns odlare och köpare. Och – inom rasparningsområdet måste man se till att det finns ”drönardominans”. Fördelarna är dock uppenbara, och ingen vill nog ha tillbaka det ”naturliga biet” som sticks och svärmar. Sådana bin hade vi i Mölnlycketrakten fram till millennieskiftet. Vi som var med då, vi minns.

2021-03-16 ©arlerik

—————————————————-

Till Minne av Allan Borlid

Allan Borlid avled 12 november 2020, 94 år gammal.
Han blev medlem i Mölnlycke bf. 1987, vice ordf. 1989-1990 och ordf. 1991-2000 samt hedersmedlem från och med 2001. Snabb karriär således, men Allan hade lång erfarenhet av föreningsarbete. På gården Bolås, där han var född, tillverkades trätunnor på gammalt maner. Tunnbinderi var utmärkande även för granngårdarna Benareby och Hyltan i dåvarande Landvetter socken, numera i Härryda kommun. I hembygdsgården i Mölnlycke var Allan drivande i arbetet med att återuppbygga en komplett tunnbinderiverkstad. Utrustningen kom för resten från dödsboet efter en annan tidigare medlem i Mölnlycke bf. nämligen ’John på Näset’ tillhörigt Benareby. Familjen Borlid i Bolås var ”framåt”. Gården hade egen såg som drevs med vatten från Nordsjön/Östersjön i området. Man bytte till turbin och generator, byggde el-ledning på stolpar och flyttade hem sågen till gården. Samtidigt fick man elström i husen. Fungerade bra i många år.

Buckfastbiet kom till Sverige 1975. Några medlemmar i Mölnlycke bf. hade tidigt på nittiotalet provat buckfastbiet. På ett föreningsmöte 1995 väcktes frågan att bilda ett renparningsområde ”för bin med stamtavla”. Allan var genast med på noterna och stödde detta. Föreningens första parningsplats låg på Allans tomt vid Bolåsvägen. ”Benareby renparningsområde” blev parningsområdets namn, och det fungerar fortfarande. Givetvis fanns också motstånd till detta. ”Arga bin samlar mer honung” kunde det heta, till exempel. Allan var ingen stridens man, utan lyssnade till argumenten med glimten i ögat. Tiden fick ha sin gång. Styrsö nationella parningsstation för buckfastbin startades 1999 av föreningsmedlemmar. Stationen var igång ända tills 2019. – Han var också intresserad av blommor, och anlade en mönsterträdgård på sin tomt vid Bolåsvägen.

Allan var glad, vänlig och sällskaplig. Han ordnade en stor fest vid föreningens sextioårsjubileum 1995. Han ledde kurser för nybörjare. Som hedersmedlem följde han noga föreningens verksamhet fram till de sista åren, då han tyvärr inte längre hade hälsan i behåll. Särskilt gladde han sig när föreningens medlemstal ökade. Han gillade också att springa och åka skidor, och han var en föreningsman av rang. Vi minns honom med glädje.

MÖLNLYCKE BIODLARFÖRENING

Carl-Erik Dahlberg, ordförande