Ordförandens spalt

RAMFORMAT – RAMKUPOR

För den nye eller blivande biodlaren

Detta skrives för den som står i begrepp att starta upp sin biodling. Gamla uvar göre sig icke besvär, men om någon ändå skulle läsa ber jag om vänligt bemötande. Att rekommendera ett visst ramformat kan vara som att sticka in huvudet i ett getingbo. Men  –  en och annan ny biodlare har under årens lopp råkat välja ramformat av en ren slump. Bättre att ”tänka efter  –  före.” Det finns i dagsläget två bra alternativ, och väljer Du det som är bäst för Dig, så slipper Du byta senare.  Här kommer litet faktaunderlag som hjälper Dig att välja rätt från början.

Bakgrund

Johann Dzierzon (1811-1906) i nuvarande Polen och Lorentzo Langstroth (1810-1895) i Nordamerika konstruerade oberoende av varandra de första fungerande bibostäderna med vaxkakor i flyttbara träramar. Detta var omkring år 1850. Dzierzons bikupa var väldigt opraktisk, men Langstroth uppfann redan från början uppstaplingskupan med i princip samma utförande som i dag. I Amerika blev hans system med lösa lådor (sargar) placerade ovanpå varandra en succé som efter hand spred sig över världen. Bisamhället skötes således uppifrån, och lådorna kan lyftas av en efter en. Alla ramar kan nås utan större besvär. Botten och tak gör bibostaden komplett. I Europa däremot provades flera olika system men ingen lyckades göra en riktigt praktisk lösning. Gemensamt för de europeiska förslagen kan sägas vara ett ramformat med bredden cirka 12 tum och varierande höjd. Måtten för Langstroths första ramar känner jag inte till, men mycket talar för att de liknade vår nuvarande Lågnormalram. Benämningen Lågnormal påminner oss om att de flesta ramar som användes i dåtida Europa var höga ramar. Langstrothsystemet har alltid ramarna placerade på ”längsbygge” medan man i Europa tidigare ofta använde ”tvärbygge”. Det är ju välkänt att bina placerar honungen över eller längst bak i bibostaden räknat från flusteröppningen. Om bina får välja så blir det längsbygge. Vid tvärbygge ger höga ramar bättre övervintring. Lågnormalramen kom tidigt att användas även i England.

Bild 1. Längsbygge. Sarg och tak av cellplast, botten av trä/plywood. Observera flustersprinten som musskydd.

Erslevskupan

Omkring år 1886 byggde kantor Hans Erslöv i Kalundborg, Danmark sin första uppstaplingskupa ”Erslevskupan”. Det fanns föregångare i Danmark, men han var först att introducera Lågnormalramen som redan kommit till England från Amerika. Erslevskupan hade i början tolv ramar på tvärbygge, och skattlådor med halvramar. Uppstaplingssystem således, men lådorna placerade i ett ytterhus av trä. Lågnormalramen kallas ibland för ”erslevsram”. Se även bild och särtryck ur ”Lärobok i Biskötsel” nedan:

Bild 2: Faximil ur Lärobok i Biskötsel. Erslevskupan.

Langstrothsystemet

Langstroths bibostad (Amerika) består av lösa lådor (sargar) med ramar på längsbygge. En bred ram är ju mera ergonomisk för biodlaren eftersom det inte blir så högt att lyfta de översta skattlådorna. Bina trivs lika bra under förutsättning att ramarna orienteras som längsbygge. Bisamhället skötes alltså från sidan (inte bakifrån) och bina kan följa sin instinkt att placera honungen längst bort från flustret. 

Utveckling i Sverige

Erslevskupan vandrade över Öresund till Sverige. Vid Sveriges Allmänna Biodlarförenings första möte 1897 antogs Lågnormalramen som standardram, men redan 1898 beslutade styrelsen för denna förening att ramens höjd skulle ändras från cirka 9 tum till cirka 11 tum, och ramen kallades då Wieslanderram. En svensk tum (verktum) motsvarar 24,74 mm. och en engelsk tum (inch) 25,4 mm.  Höga ramar fanns dock kvar, och bibostäder utfördes ofta med flera ramar t.ex. 15 eller 18 (givetvis då på tvärbygge). 1905 tillkom Svearamen (12×12 tum) med höjd och bredd 300 mm. som en kompromiss. ”Trågkupan” blev en svensk specialitet, oftast med svea-ram. Ibland kallades den då för Sveakupa. Svea- och Wieslanderramar liksom trågkupor är i dag helt omoderna, men kan fortfarande beställas från biredskapshandlare. Träramar i allehanda format kan säkert också beställas. Det finns ännu flera ramformat, men inga som har slagit igenom. ”Norsk ram” har aldrig blivit vanlig i Sverige. I Danmark förekommer fortfarande ”10×12” där 10 står för höjden (i tum givetvis). Den som köper begagnad utrustning bör se upp eftersom det förekommer väldigt många varianter.

Lågnormal eller Langstroth ?

I Sverige står valet i dag mellan dessa format, fast egentligen är det två system:

Lågnormal (LN) 366 222 (bxh) (yttermått i mm.)

¾-Langstroth (Farrar) 448 168 (bxh)

I Amerika kallas Farrar-ramen ”Medium depth”

Sveriges Biodlares Riksförbund (SBR) rekommenderade under 1900-talets mitt Lågnormalramen som en ”universalram” att användas både i yngelrum och skattlådor. Innan Buckfastbiet blev vanligt i Sverige (infördes 1975 av Ulf Gröhn) svärmade nästa alla bin, och diverse metoder användes för att hindra bisamhällets utveckling så att svärmbenägenheten minskades. Man kan läsa om detta i äldre ”biböcker”. En metod var ”yngeluppflyttning” som innebar att yngelramar flyttades upp i skattlådan ovanför spärrgallret. I dag avrådes bestämt från att flytta yngelramar till skattlådor (med undantag för vissa moment vid drottningodling, men det är en annan historia).

Stora ramar

Buckfastbiet kom till Sverige från England 1975. Broder Adam (Karl Kerle) vid Buckfastklostret skapade genom avel och selektion ett bi som nästan inte  svärmade (svärmprocent under 5%). Ett sådant bisamhälle kräver stor plats för yngel. Om lediga celler saknas för drottningens äggläggning vaknar svärmlusten, även hos Buckfastbin. Broder Adam upptäckte att han behövde ett större yngelrum jämfört med de som sedan länge användes vid klostret. I Amerika fanns Langstrothramar med bredd 448 mm. och olika höjder. Den största kallades ”Jumbo” med höjden 286 mm. Broder Adam tillverkade själv sargar och ramar, och ändrade måtten lite grand. Hans ramformat kom att kallas ”Dadant” i Europa uppkallat efter firman som saluförde ”Jumbo”. Hans ramar bör egentligen kallas ”modifierad Dadant” eftersom måtten inte stämmer exakt med de gängse. Jumbo-ramen slog aldrig igenom i Amerika och saluföres inte där längre. Broder Adam använde 12 ramar i yngelrummet, längsbygge givetvis. Sargar för 12 eller ibland 13 ramar har förekommit även i Sverige, men har inte slagit igenom hos oss. Broder Adam övervintrade med  cirka 7-9 (om jag minns rätt) av dessa stora ramar, vilket innebar att varje bisamhälle varje år fick minst tre vaxmellanväggar att bygga ut. I skattlådor användes ”tjockramar” dvs. 10 ramar (om jag minns rätt) med större avstånd mellan ramarna. Broder Adam bytte aldrig vax i skattlådorna. Skattlådsramarnas mått var ungefär som ¾-langstroth.

I Sverige har många biodlare följt Broder Adams exempel och gått över till stora ramar i yngelrummet. Det går naturligtvis också bra att ge bina två lådor (tjugo ramar) ovanpå varandra som yngelrum. Detta är opraktiskt, för det tar minst dubbelt så lång tid att undersöka tjugo ramar i två lådor jämfört med 10 stora ramar i en låda. För bina innebär det då att risken för att bina skall bli oroliga ökar. Biodlaren vill inte störa bina onödigt länge.

Köpa ramar och sargar

Den som tänker snickra ramar och sargar och övrig utrustning själv kan välja format och utförande fritt. Tänker man köpa, så får man välja det som finns i marknaden. Träramar finns i många format, men plastramar endast i de vanligaste formaten. Sargar i trä kan fortfarande köpas eller beställas, men vanligaste material är cellplast av polystyren. Ramar av trä internationellt är alltid av Hoffman-typ, men i Sverige är det mycket vanligt med avståndsstift. Plastramar tillverkas endast av Hoffmantyp.

Sargar av cellplast finns även av svensk modell (Nacka-kupan). Jag är osäker på om tillverkningen sker i Sverige. Man bör välja helgjutna eftersom de har större hållfasthet. Det finns följande utföranden:

Lågnormal
10 ramar Även plastramar Ram hxb=222×366

½ LS
10 ramar Ej plastramar Ram hxb=146×366

¾-Langstroth (Farrar)
10 ramar Även plastramar Ram hxb=168×448(450)

1/1-Langstroth
10 ramar Även plastramar Ram hxb=232×448(450)

Dadant 10 ramar Även plastramar Ram hxb=286×448(450)

Swallow (1/2-dadant)
10 ramar Ej plastramar Ram hxb=137×448

Breddmåttet 450 avser plastramar som alltså är något bredare än träramar. Alla mått i mm.

Utbudet är således störst när det gäller Langstroth-format. 1/1-Langstroth är ovanlig i Sverige. I Mölnlycke Biodlarförening är specialformatet E-ram (Dadant Plus), motsvarande 1,5 Langstroth med mått hxb=344×448 (mm.) vanlig. E-ramen finns för närvarande inte i de vanliga biredskapsaffärerna utan får beställas t.ex. från snickeriverkstad. Sargar för E-ram tillverkas ej, men man ställer två sargar för ¾-Langstroth ovanpå varandra och fäster ihop med tape eller klammor av något slag. 10 E-ramar motsvarar 12 Dadantramar.

Plastramar har fler celler jämfört med motsvarande träram med insatt vaxmellanvägg. En plastram i format Dadant har nästan lika många celler som en E-ram. Plastram i format Lågnormal är inte vanlig i Sverige.

Bild 3: Ramar (exempel)

Överst till vänster: Lågnormalram (delvis utbyggd)

Nederst till vänster: ¾-langstroth, utbyggd ram

Överst till höger: Dadantram, plast

Nederst till höger: E-ram, träram med insatt vaxmellanvägg

½ LS är ett speciellt format som kan användas som skattlåderam i kombination med Lågnormal i yngelrummet. Man får då lättare skattlådor. Swallow kan på samma sätt kombineras med Langstroth av samma skäl. Eftersom detta inte påverkar yngelrummet så är det lätt att prova framdeles för den som tycker de vanliga skattlådorna blir tunga att lyfta.  

Någon officiell undersökning av vilka ramformat som användes i Mölnlycke Biodlarförening har vi inte gjort, men överslagsvis är 2/3 av medlemmarnas bisamhällen uppställda på ¾-langstroth eller E-ram och 1/3 på Lågnormalram. Ser man till antalet biodlare som använder respektive ramformat så är däremot Lågnormal i majoritet. Någon motsvarande undersökning för hela Sverige finns inte, men troligen är läget ungefär likadant i hela riket.

Stora eller små ramar

Med ”små ramar” menar jag här Lågnormal resp. ¾-langstroth och mindre. Stora ramar dvs. Dadant och E-ram är direkt olämpliga i skattlådor. En sådan ram, full med honung, väger över 4 kg. och en låda (10 ramar) över 40 kg. Tomvikten för sarg och ramar tillkommer. Det blir tungt och opraktiskt. De flesta väljer små ramar i skattlådor. Å den andra sidan: Om man ger bina två lådor med 20 små ramar i yngelrummet så kan man använda samma ram överallt. En universalram med andra ord. Nu avråder vi inom Mölnlycke biodlarförening definitivt från att flytta ramar från yngelrum till skattlåda av följande skäl:

  1. Yngelrumsramar kan innehålla vinterfoder dvs. sockerlösning.
  2. Celler som tidigare har hyst yngel har med sig kokongvävnad och avfallsprodukter. Att slunga sådana ramar är ohygieniskt.
  3. Om man får med sig ägg eller späda larver upp i skattlådan kan man få drottningceller där.
  4. Drönarceller kan komma med upp i skattlådan, och det vill man definitivt inte ha.

Bina bygger ut mellanväggar vid gott drag, dvs. när de behöver vaxkakor, men inte annars. Det brukar bli vackrast kakor i skattlådan. Detta är väl det enda skälet till att använda urslungade honungsramar för att utöka i yngelrummet på våren. Med olika ramar i skattlåda och yngelrum går inte detta. Slungor för langstrothformat har ofta (men inte alltid) korgar som rymmer två ¾-langstrothramar. En slunga för tre ramar rymmer då sex ¾-ramar (men bara tre Lågnormalramar) eller tre Dadant- eller E-ramar. Om man vart tredje år vid gott drag ställer på en sarg med Dadant- eller E-ramar (mellanväggar) så kan man få dem utbyggda och sedan slunga ur honungen med ganska litet extra besvär. Sedan har man utbytesramar till yngelrummet för tre år framåt.

SBR-standard

Alexander Lundgren var redaktör för Bitidningen under många år och skrev böckerna ”Kupsnickaren” och ”Lärobok i biskötsel”. Han hade stor påverkan på biodlingen i Sverige under nittonhundratalet, och ”Kupsnickaren” blev en sorts svensk standard. Svea- och Lågnormalram beskrev han noggrant. SBR hade senare, efter Lundgrens tid, en redskapskommitté som tidvis var mycket aktiv. Den senaste versionen av SBR-standard kom 2005, och där försökte man sig på en modernisering och tog med Langstroth-formaten. Kommittén tog sig nog vatten över huvudet då eftersom man försökte lansera en svensk variant. Vissa mått avviker något från vad som är gängse internationellt. Utomlands användes nästan bara ramar av Hoffmantyp medan avståndsstift är vanligt i Sverige.

SBR-standard modell 2005 blev en flopp, kommitténs arbete upphörde och standarden uppdateras inte längre. Den som tänker köpa ramar eller sargar bör kolla måtten noga. Allt passar inte ihop. Plastramar är alltid av Hoffmantyp och dessutom 2 mm. bredare än motsvarande träram. Detta kan vara befogat eftersom plastramar är mer måttriktiga och formstabila vilket gör att de passar bra i sargarna ändå trots att bigången i sidled blir 7 mm. mot normalt 8 mm.

Botten

Sargarna placeras på en botten av trä och plywood eller dito av cellplast. Träbottnar utföres vanligen som ”hel botten” med 20 mm bigång (se bild 1.) och lister på tre sidor medan en kortsida är öppen så att bina får in/utgång. Öppningen kallas flyghål eller fluster.

Bigången skall normalt vara högst 10 mm. men under ramarna (närmast bottnen) blir det inte så ofta vildbygge att det påverkar skötseln av bisamhället i någon större omfattning. Flusteröppningen såväl sommar som vinter måste alltid vara minst bxh=360×20=7200 kvadratmillimeter så att ventilationen blir tillräcklig. Erfarenheten talar för detta. Det går i och för sig lätt att räkna ut hur mycket luft bina behöver sommar respektive vinter, men ventilationen påverkas även av vinden som är svårare att beräkna. Bina behöver luft. Men – på vintern vill möss komma in till bina för att få värme och för att stjäla mat, och detta måste förhindras. Jag använder en flustersprint diameter 10 mm. (se bild 1.) som musskydd så att springan som mössen måste tränga sig igenom blir högst 6 mm. Det finns även andra typer av musskydd. Viktigt är att den effektiva ventilationsöppningen blir minst så stor som enligt måtten ovan.

Botten med nätöppning (nätbotten) användes ofta. Materialet är ofta cellplast. Flusteröppningen kan då minskas till 6×360 kvadratmillimeter om nätöppningen är minst 7200 kvadratmillimeter. Bigången under ramarna blir då också 6 mm. vilket minskar risken för vildbygge, men samtidigt blir det svårare att placera varroagaller under ramarna. Nätöppningen bör helst placeras nära flusteröppningen så att man inte stör binas instinkt att placera honung och foder längst bort från flusteröppningen. Köper man nätbotten från redskapshandlare får man i praktiken välja det som tillverkas. Nätöppningen placeras ofta centralt och är ofta onödigt stor. Bina behöver luft, och hellre för stor nätöppning än för liten. Invintring på höga ramar (Dadant eller E-ram) går i regel bra oavsett vilken botten man väljer. Invintring på en låda och låga ramar (¾-langstroth eller Lågnormal) går bra med författarens botten och längsbygge. Nätbotten bör inte användas vid invintring på en låda med låga ramar.

Tak

Vanligast är Nacka-kupans tak som är tillverkad av cellplast (se bild 1.) men flera varianter finns. Värmeisolering i taket är bra eftersom det förhindrar uppkomsten av kondens under vintern och för stor uppvärmning under sommaren. Givetvis kan man själv göra tak av trä med värmeisolering av något slag och regnskydd av papp eller plåt. Alla lätta tak måste förankras med spännband eller tyngder så att de inte blåser bort.

Referenser

Alexander Lundgren: Lärobok i Biskötsel 1943 (6:e uppl.) Författarens förlag

Alexander Lundgren: Kupsnickaren 1973 (5:e uppl) Firma Joel Svenssons förlag

SBR-standard 2005 (utgången) Förlag SBR (SBR=Sveriges Biodlares Riksförbund)

Wikipedia: Uppslagsord Langstroth resp Dzierzon

Sammanfattning

Valet står alltså mellan två ramformat som båda har sitt ursprung i Amerika och Langstroths uppfinning av uppstaplingskupan. ¾-langstroth som också kallas Farrar har blivit standard i Amerika och stora delar av världen. Lågnormalramen som kom till oss via England och Danmark blev tidigt populär i Sverige, kanske påverkat av Dzierzon och hans efterföljares många olika försök att åstadkomma en praktiskt användbar bibostad. Sveakupan var populär från tidigt 1900-tal fram till Buckfastbiets entré hos oss 1975. Idag hör den definitivt till det förgångna, men omnämnes trots detta så sent som 2021 av en nostalgisk skribent i Bitidningen. Bina trivs på alla ramformat om de får rätt omvårdnad. Utbudet av tillbehör som t.ex. slungor är störst när det gäller Langstroth-formaten.

Vad skall Du nu välja? Sveriges troligen största biodlingsföretag, Wizpings, skriver som ett mantra på sin hemsida: ”Det går oftast lika bra göra tvärtom.” Inom biodlarkåren gäller en viss skepsis mot beslutsfattare på olika nivåer, från regering och jordbruksverk till biodlingspampar i förbund och distrikt. Detta kan i vissa fall vara befogat, och gäller kanske också en ordförande i en lokalförening. Jag tänker inte ge dig chansen att göra tvärtom. Alltså blir rådet: Välj själv.

2021-04-23 ©arlerik

.

BRA BIN

Hur får man bra bin?

Drottningen är i normalfallet mor till alla bina i bisamhället. Strax efter svärmning eller drottningbyte gäller detta inte, men bidrottningen lever flera år medan arbetsbina på sommaren bara cirka sex veckor. Biodlaren kan således styra hela bisamhället genom att köpa eller odla bra drottningar.

Vad är bra bin?

Ett ”naturligt” bi lever utan påverkan av människan. Naturen har en enda målsättning nämligen överlevnad. I Sverige finna inga ”naturliga” bin av arten Honungsbin (Apis Mellifera). Vårt klimat ger inte förutsättningar för bin att klara sig helt utan hjälp från människan. Förvildade bisvärmar kan i gynnsamma fall klara sig något eller några år, men i längden går det inte. Historiskt har Sverige (närmast efter senaste istiden) haft ett varmare klimat. Troligt är att arten Apis Mellifera vandrade in i landet på den tiden.

Biodlaren ställer helt andra krav på bisamhället jämfört med naturens enda (överlevnad) till exempel:

  1. Friska bin som klarar vintern
  2. Lättskötta bin
  3. Honungsskörd
  4. Pollinering av vilda och odlade växter

Hur hittar man sådana bin?

Före ångmaskinens tid färdades människan till fots, med häst eller med åror och segel över vatten. Bina kan ju flyga, men hindrades då som nu av höga berg eller stora vatten. Transporter var dyra på den tiden. Människan flyttade inte bin, och det uppstod ”geografiska raser” av honungsbin. Av dessa raser har följande fått störst betydelse:

Apis Mellifera Mellifica (Nordiska biet, även kallat ”mörka” biet)

Apis Mellifera Ligustica (från Ligurien, även kallat ”gula” eller ”italienska” biet)

Apis Mellifera Carnica (”Krainer”, anses numera vara en variant av Ligustica)

Av de ursprungliga geografiska raserna finns ingenting bevarat i ren form. Allt är uppblandat. Det vanligaste honungsbiet i Sverige kallas Buckfastbi. Detta är ingen ras i ursprunglig bemärkelse.

Rasgrupper

I Sverige finns avelsföreningar för Buckfastbin, Nordiska, Ligustica respektive Carnicabin. De olika avelsföreningarna har helt olika målsättningar. Buckfastgruppen är helt inriktad på bisamhällets egenskaper. De övriga grupperna har en strävan att ur de blandrasbin som finns i dag försöka återskapa bin som liknar de bin som fanns i de geografiska områdena. Rastypiskt anses då vara:

Kulören (gula färgband) speciellt på biets bakkropp.

Vingarnas utseende (exempelvis ”vingindex”)

En korsning mellan ett ”gult” bi och ett ”nordiskt” bi ger normalt en avkomma med gula band på bakkroppen. Detta innebär att ett bi med gula band i verkligheten ofta är ett blandrasbi. Det finns inga undersökningar som tyder på att vingindex har något samband med goda egenskaper som är intressanta för biodlaren. Däremot är det möjligt att vingindex kan användas för att bedöma hur pass nära släkt olika bin kan vara inbördes.

Buckfastbiet

Vid klostret Buckfast Abbey i England var munken Broder Adam (född Karl Kerle) verksam från tidig ålder fram till sin död. Han uppfann Buckfastbiet. Broder Adam korsade ett bi från Ligurien med bin från England, som således var ett nordiskt bi. Broder Adam ställde upp följande avelsmål:

  1. Fruktsamhet (dvs. bisamhällen med många bin)
  2. Motståndskraft mot bisjukdomar
  3. Inga svärmar
  4. God honungsskörd

I Sverige har Föreningen Svensk Buckfastavel lagt till ett femte avelsmål

5. Fredliga bin

Selektion

Vid klostret fanns cirka 300 bisamhällen uppställda i ett stort antal bigårdar. Broder Adam odlade varje år ett antal testserier som bestod av vardera 30 drottningar. Drottningarna i en testserie var systrar eftersom de odlats från samma moder. Alla testseriedrottningarna parades vid en isolerad parningsstation där alla drönargivande bisamhällen hade bidrottningar som var systrar, men givetvis efter en annan drottning. Bin är mycket känsliga för inavel.

Broder Adam var inte intresserad av vingindex. Hans metod var selektion (urval) helt grundad på avelsmålen. Den bästa drottningen i den bästa testserien fick gå vidare i aveln. Bin som svärmade, blev sjuka eller gav svaga samhällen försvann således direkt ur aveln. – Drönare föds ur obefruktade ägg. När drottningarna i de drönargivande samhällena är systrar får således alla drottningar vid parningsplatsen samma genetiska drönararv. Detta är nödvändigt om man vill ha en snabb selektion. Det är också en nödvändighet om man vill ställa upp stamtavlor. Stamtavlor användes framför allt för att undvika inavel.

Hur köper eller odlar man bra bidrottningar?

Buckfastbin är selekterade på bra egenskaper. Vingindex användes inte. En buckfastdrottning kan vara:

  1. Fulltestad (dvs. nr. 1 i testserie)
  2. Stationsparad (stamtavla i tre led bakåt)
  3. Friparad (F1) dvs. moder stationsparad men friparad t.ex.i renparningsområde

OBS! Friparad drottning efter F1-moder (F2) får INTE kallas Buckfastdrottning. Vid friparning i senare led (F3 osv.) blir det ”traktens blandning”…

Man bör vara skeptisk mot hemmagjorda kvalitetsbeteckningar till exempel ”i grunden buckfast” och liknande. Reglerna ovan är fastställda av Föreningen Svensk Buckfastavel, och Buckfast har blivit ett kvalitetsbegrepp. Själva ordet är dock inte inregistrerat. Kontrollera innan Du köper om säljaren deltar i avelsarbetet med buckfastbin.

Är en F2-drottning oduglig?

Drottningar av typen F2 kan vara bra – eller också odugliga. Det är rena lotteriet. ”Utklyvning” kallas det på avelsspråk. F3-drottningar liksom ”traktens blandning” i övrigt blir oftast nitlotter. Bra drottningar är något dyrare i inköp av naturliga skäl. Om Du vill komma billigt undan:

  1. Köp larver på Larvdagen och odla själv
  2. Köp oparade drottningar av god kvalitet och para på rasparningsplats eller parningsstation

Att köpa drottningar, larver eller bisamhällen är en förtroendesak. Det är också viktigt att köpa bin som passar in i trakten. Renparningsområde för Buckfastbin finns endast i Mölnlycke-Benareby i Härryda kommun. I trakter där det finns inslag av Nordiska bin kan bina bli mycket ilskna. Även biodlande grannar i sådana områden kan vara fientligt inställda. Gula bin liknar till utseendet buckfastbin, så det krävs goda kunskaper hos betraktaren för att se skillnaden. Carnicabin är mycket svårskötta på grund av sin svärmlust.

Ständigt avelsarbete

Avelsarbete måste pågå ständigt. Nya testserier måste ställas upp, varje år. Risken för inavel är påtaglig, och man måste ständigt söka efter bin som inte är nära släkt med de man redan har. Stamtavlor är således ett viktigt hjälpmedel. Vid parningsstationer behöver man ha ett tillräckligt stort antal drönargivande samhällen så att man inte utarmar buckfaststammen. Det behövs ett stort antal testserier i Sverige. Stationsparade drottningar är givetvis inte i första hand avsedda för produktionssamhällen. De är främst avsedda för testserier. F1-drottningar måste produceras i stort antal, vilket kräver att det finns odlare och köpare. Och – inom rasparningsområdet måste man se till att det finns ”drönardominans”. Fördelarna är dock uppenbara, och ingen vill nog ha tillbaka det ”naturliga biet” som sticks och svärmar. Sådana bin hade vi i Mölnlycketrakten fram till millennieskiftet. Vi som var med då, vi minns.

2021-03-16 ©arlerik

—————————————————-

Till Minne av Allan Borlid

Allan Borlid avled 12 november 2020, 94 år gammal.
Han blev medlem i Mölnlycke bf. 1987, vice ordf. 1989-1990 och ordf. 1991-2000 samt hedersmedlem från och med 2001. Snabb karriär således, men Allan hade lång erfarenhet av föreningsarbete. På gården Bolås, där han var född, tillverkades trätunnor på gammalt maner. Tunnbinderi var utmärkande även för granngårdarna Benareby och Hyltan i dåvarande Landvetter socken, numera i Härryda kommun. I hembygdsgården i Mölnlycke var Allan drivande i arbetet med att återuppbygga en komplett tunnbinderiverkstad. Utrustningen kom för resten från dödsboet efter en annan tidigare medlem i Mölnlycke bf. nämligen ’John på Näset’ tillhörigt Benareby. Familjen Borlid i Bolås var ”framåt”. Gården hade egen såg som drevs med vatten från Nordsjön/Östersjön i området. Man bytte till turbin och generator, byggde el-ledning på stolpar och flyttade hem sågen till gården. Samtidigt fick man elström i husen. Fungerade bra i många år.

Buckfastbiet kom till Sverige 1975. Några medlemmar i Mölnlycke bf. hade tidigt på nittiotalet provat buckfastbiet. På ett föreningsmöte 1995 väcktes frågan att bilda ett renparningsområde ”för bin med stamtavla”. Allan var genast med på noterna och stödde detta. Föreningens första parningsplats låg på Allans tomt vid Bolåsvägen. ”Benareby renparningsområde” blev parningsområdets namn, och det fungerar fortfarande. Givetvis fanns också motstånd till detta. ”Arga bin samlar mer honung” kunde det heta, till exempel. Allan var ingen stridens man, utan lyssnade till argumenten med glimten i ögat. Tiden fick ha sin gång. Styrsö nationella parningsstation för buckfastbin startades 1999 av föreningsmedlemmar. Stationen var igång ända tills 2019. – Han var också intresserad av blommor, och anlade en mönsterträdgård på sin tomt vid Bolåsvägen.

Allan var glad, vänlig och sällskaplig. Han ordnade en stor fest vid föreningens sextioårsjubileum 1995. Han ledde kurser för nybörjare. Som hedersmedlem följde han noga föreningens verksamhet fram till de sista åren, då han tyvärr inte längre hade hälsan i behåll. Särskilt gladde han sig när föreningens medlemstal ökade. Han gillade också att springa och åka skidor, och han var en föreningsman av rang. Vi minns honom med glädje.

MÖLNLYCKE BIODLARFÖRENING

Carl-Erik Dahlberg, ordförande