Renavelsområde

I juni månad 1995 hölls ett biodlarmöte vid Benarebyvägen i Mölnlycke. Där diskuterades för första gången förslaget att upprätta ett renavelsområde. Det blev faktiskt ett mötesbeslut på detta. Arbetet startades genast, och mötte redan från början stort intresse. En bidrottning kan vid parningsflykten flyga flera kilometer, och drönarna kan flyga ännu längre. Ett avelsområde bör således vara ganska stort. Inom avelsområdet skall helst alla drönare ha de rätta arvsegenskaperna. Kartor letades fram över Härryda kommun med omgivningar, och tänkbara områden ritades in på försök. Om vi för enkelhets skull tänker oss, att bidrottningen och drönarna flyger i genomsnitt cirka 2,5 km – ja, då blir det minsta området där någorlunda säker parning är möjlig en cirkel med radien 5 km. Parningskuporna skall i så fall placeras i cirkelns medelpunkt. Det visade sig, att området blir ganska stort. Flera kommuner och ett flertal biodlarföreningar blir berörda om parningsplatsen skall väljas i närheten av Mölnlycke.

Enligt SBR’s (SBR= Sveriges Biodlares Riksförbund) statistik är Buckfastbiet det vanligaste odlade biet i Sverige. Detta gäller naturligtvis även i vår förening. I föreningen finns många biodlare, både gamla och unga. Några har många bikupor, men de flesta har bara ett par stycken. Det finns faktiskt också medlemmar, som inte har bin själva. Här gällde det alltså, att satsa på något beprövat! Buckfastbiet är det enda bi i Sverige som kan fås med stamtavla! Avelsmetoderna är beprövade, och alla kända ”stammödrar” i Sverige av betydelse finns noggrant beskrivna i skrift. Den första parningsstationen för Buckfastbin i Sverige öppnades 1975. Valet var enkelt!

Svårare var det, att bestämma avelsområdets namn. Namnet bör vara neutralt i förhållande till de föreningar, som är verksamma inom området. Benarebyvägen förbinder Mölnlycke i Härryda kommun med Hällesåker-Lindome i Mölndals kommun. Vägen fick ge namn åt avelsområdet.

Sannolikheten för att drottningar skall para sig med drönare av rätt härstamning ökar, om andelen ”rätta” drönare är hög. Helst vill man ha hundra procent renavlade drönare. Detta kan bara uppnås på parningsstationer, placerade på isolerade öar. Inom ett avelsområde får man nöja sig med så kallad drönardominans. I vårt fall ställde vi upp ett första etappmål. Vi ville ha 90 procent Buckfast-drottningar inom vårt område. Drönarna bär naturligtvis moderns arvsanlag, eftersom drönare föds ur obefruktade ägg. En inventering gjordes 1998, men 90 procent uppnåddes inte då. En ny inventering kommer att göras under 2001.

Att skapa ett avelsområde är inte gjort i en handvändning. Målet är: Snälla och svärmtröga bin som samlar honung åt biodlaren och pollinerar växterna i omgivningen. Men – om bina inte svärmar produceras ju inte heller några nya drottningar. Biodlaren måste alltså själv skaffa nya drottningar. Detta gäller till exempel vid utbyte av drottningar, som blivit för gamla. Vid utökning i bigården genom så kallad konstsvärmning behövs också odlade drottningar. I ett avelsområde är det biodlaren, som skall bestämma i bigården! För den biodlare, som har sysslat med att vakta svärmar under många år innebär detta en omställning. Det är för resten inte så lätt, att byta drottning i ett samhälle. Man måste veta, hur man gör! Och man måste göra detta i rätt tid! Har man dessutom arga bin, vilket är mycket vanligt i bigårdar där bina får svärma, ja då är det riktigt besvärligt! Det är inte konstigt, att den första entusiasmen hos några snart övergick i en viss tveksamhet.

Avelskommittén valde följande väg. Först måste tillgången på goda drottningar säkras. Kurser har anordnats i avelsarbete och i praktisk drottningodling. Målsättningen är, att anordna nya kurser vartannat år. Samarbete har etablerats med drottningodlare i trakten och med Föreningen Svensk Buckfastavel. En speciell målsättning är, att alla bisamhällen i området skall ha snälla och hanterbara bin den dagen, då varroakvalstret hinner hit. Bisamhällen som angripits av kvalster måste behandlas, och detta går knappast att genomföra i sticklystna eller oroliga samhällen.Styrsö parningsstation startades 1999 som privat parningsplats och blev officiell SBR-parningsstation 2000. Allt detta arbete har letts av vår föreningsmedlem Egon Andersson. Egon är också avelsråd i länsförbundet Göteborgs och Bohus läns Biodlareförbund.

Under år 2001 räknar vi med, att ansträngningarna skall ge resultat. Om Styrsö Parningsstation fungerar enligt planerna, så blir det mycket god tillgång på renparade drottningar. Faktiskt har förutsättningarna för modern biodling inom Göteborgsområdet förbättrats på ett radikalt sätt! En del biodlare har kanske tid och lust att odla drottningar själva. I så fall finns det inom vårt område obegränsad tillgång till fullgott avelsmaterial. Kurser har, som nämnts, anordnats. Nya kurser planeras, om det finns intresse! Den nya inventering, som planeras 2001, kommer naturligtvis att genomföras i samarbete med biodlarföreningarna inom området.

Göteborg-Mölnlycke 2001-02-24

För Mölnlycke Biodlarförening

Avelsutskottet

Allan Borlid Egon Andersson Carl-Erik Dahlberg Hans Wedberg

Karta över renavelsområde

Kartan visar området för den planerade inventeringen 2001. Cirkeln på kartan anger storleken på det minsta tänkbara området för ett avelsområde. Området kan alltså bli större. Cirkeln kan också flyttas i valfri riktning.